2017-03-16 / Ord&Bild
Andjeas Ejiksson & Tormod Otter Johansen
mars, 2017
De marknadsliberala ideologier som har dominerat de europeiska samhÀllenas organisation under de senaste decennierna möter ett vÀxande motstÄnd. Marknadens styrmedel visade sig inte vara sÄ funktionella och vÀrdeneutrala som mÄnga trodde nÀr de började tillÀmpas för att reglera förhÄllandet mellan medborgare och stat i slutet av 1970-talet. TvÀrtom har de reformer som lanserats som avregleringar blivit omregleringar, med ökad snarare Àn minskad mÀngd byrÄkrati. Med marknaden följde dessutom en form av liberalism som pÄ mÄnga sÀtt förÀndrade premisserna för det politiska livet. Den ideologiska konstruktion som tycks vara pÄ god vÀg att bryta marknadsliberalismens dominans Àr emellertid inte, som vi hade hoppats, en socialt och politiskt progressiv vÄg av solidaritet. IstÀllet ser vi en hastig framvÀxt och legitimering av fascistiskt orienterade konservativa rörelser. Med andra ord innebÀr det motstÄnd som Àn sÄ lÀnge fÄtt starkast mandat inte i första hand ett motstÄnd mot marknaden och den internationella finanskapitalismen som universell vÀrdegrund utan grundar sig i begÀret att upprÀtta en etniskt och kulturellt homogen samhÀllsordning som inte utger sig för att vara universell, utan essentiell. Det ligger nÀra till hands att dra historiska paralleller; samtidigt gÄr det inte att avgöra i vilken mÄn och pÄ vilket sÀtt dessa ideologier kommer att dominera de kommande decenniernas samhÀllsbildningar. Kanske kan Àven en nyfascistisk hegemoni komma att omfamna marknaden som regulatorisk modell.
I sin bevakning av rĂ€ttegĂ„ngarna mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 utvecklar Hannah Arendt ett begrepp om den banala ondskan. Hon menar att vi inte kan förstĂ„ en person som Eichmann och hans ingenjörsmĂ€ssiga delaktighet i mordet pĂ„ hundratusentals mĂ€nniskor som en i konventionell mening ond mĂ€nniska, det vill sĂ€ga en mĂ€nniska vars handlande kommer ur ett korrumperat begĂ€r eller en övertygelse. Arendt beskriver istĂ€llet Eichmanns ondska som banal eftersom han snarast hade överlĂ€mnat sin förmĂ„ga att skilja rĂ€tt och fel Ă„t ett byrĂ„kratiskt maskineri; hans avsikter var över huvud taget inte hans egna utan organisationens, och ytterst tillhörde de fĂŒhrern. Han gjorde sitt jobb som vilket annat jobb som helst, bĂ„de effektiv och framgĂ„ngsrik i sina Ă„taganden. (Arendt fick och fĂ„r fortfarande utstĂ„ mycket kritik för sin tolkning, inte bara för att hon i mĂ„ngas ögon förminskade Eichmanns skuld och hans ideologiska motiv men ocksĂ„ för att hon menade att ledare för den judiska befolkningen i Tyskland hade bidragit till förintelsemaskinens effektivitet, om Ă€n oavsiktligt.)
Om vi ÀndÄ utgÄr frÄn att Arendts idé om den banala ondskan speglar förintelsens byrÄkrater och deras handlingar följer frÄgan om byrÄkratin per definition genererar en mÀnniska utan omdömesförmÄga? Det vill sÀga om den alltid skapar ett avstÄnd mellan mÀnniskan och hennes förmÄga att tÀnka kritiskt och sjÀlvstÀndigt. I detta nummer av Ord&Bild utforskar vi byrÄkratins grÀnssnitt mellan maktens föreskrifter och mÀnniskors faktiska liv. Vi undrar om det gÄr att förestÀlla sig en kritisk byrÄkrati, om det finns utrymme för ett politiskt motstÄnd inom eller genom en byrÄkrati? Det handlar inte om att söka ett rÀttfÀrdigande av byrÄkratins allt större inflytande över mÀnniskornas verklighet, utan snarare om hur vi kan orientera oss i en sÄdan vÀrld genom att utforska dess premisser och kanske se pÄ den annorlunda.
Om det nu Ă€r sĂ„ att vi befinner oss i en brytningstid, som mĂ„nga menar liknar den som föregick förra seklets ofattbara katastrof i Europa, vad kan vi dĂ„ förvĂ€nta oss av samhĂ€llets byrĂ„kratier? ByrĂ„kratin tycks bĂ€ra pĂ„ tvĂ„ delvis motstridiga möjligheter. Ă ena sidan, om den fungerar, verkar den skapa en viss tröghet i samhĂ€llskroppen som Ă„tminstone har förmĂ„gan att bromsa auktoritĂ€ra och totalitĂ€ra strömningar, vilket ju kan innebĂ€ra en trygghet för mĂ„nga om Ă€n inte alla. Ă andra sidan, som ju Ă€r Arendts perspektiv pĂ„ administrationen av âden slutgiltiga lösningenâ i Tredje riket, utgör byrĂ„kratin och byrĂ„kraten ett slags avhumaniserad effektivitet som just genom att ersĂ€tta omdömet med regeln har kraften att förvandla en katastrof till en oĂ€ndlig avgrund. I sĂ„ fall kommer byrĂ„kratin vara skĂ„deplats för en av vĂ„r tids avgörande strider — kampen mot den banala ondskan. Men möjligen finns en tredje vĂ€g för byrĂ„kratin, vid sidan av dess reaktiva eller dess fascistiska potential? Som till exempel nĂ€r nĂ„gra av Migrationsverkets byrĂ„krater under hösten 2015 pĂ„ samma gĂ„ng uppfyllde verksamhetens syften och bröt mot alla möjliga regler nĂ€r de lĂ€t mĂ€nniskor sova pĂ„ golvet i deras kontor. Det pekar vidare mot hur byrĂ„kratin inte bara definieras av sina regler, syften och interna organisation, utan ocksĂ„ Ă€r en verksamhet för sig. Det borde vĂ€l knappast vara en ynnest att fĂ„ sova pĂ„ Migrationsverkets golv, men det kanske ocksĂ„ Ă€r just dĂ€r som vi finner hoppet om en byrĂ„krati bortom byrĂ„kratin.
*
Det hĂ€r numret av Ord&Bild har lĂ„nat sitt omslag frĂ„n Thomas Ăstbyes film Imagining Emanuel (2011) som berĂ€ttar historien om Emanuel Agara som hamnade i ett tio Ă„r lĂ„ngt byrĂ„kratiskt limbo i Norge, juridiskt förhindrad bĂ„de att stanna kvar och resa hem. Mathias Krusell skisserar den samtida företagsbyrĂ„kratins historia och Lisa Rosendahl utforskar hur den offentliga byrĂ„kratin har kommit att prĂ€gla bildkonstens sammanhang. Nazem Tahvilzadeh frĂ„gar sig varför vĂ€nstern sĂ„ okritiskt har kommit att omfamna samhĂ€llets byrĂ„kratier. I arkivet har vi ocksĂ„ letat fram en text av Petr Uhl och Jaroslaw Suk frĂ„n Ord&Bild 1981 som föreslĂ„r en modell för sjĂ€lvförvaltning som radikalt alternativ till SovjetbyrĂ„kratins repressiva strukturer. I ett tidigare opublicerat förelĂ€sningsmanuskript av Giorgio Agamben med titeln âBefallningens arkeologiâ utforskas ordet och befallningens arkaiska ursprung som en underström i vĂ€sterlandets ontologi, medan Merima Bruncevic Ă„ sin sida försöker reda ut rĂ€ttssubjektets status bortom antropocen. Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom reflekterar över en jĂ€mstĂ€lldhetsbyrĂ„krati som verkar ha gĂ„tt i stĂ„ och Tobias HĂŒbinette vecklar ut frĂ„gan om varför en av vĂ€rldens mest statistikorienterade samhĂ€llsformationer hyser ett sĂ„ starkt motstĂ„nd mot sĂ„ kallad jĂ€mlikhetshetsdata. Jonas Ărtemarks text âPRODUKTIONEN UTFALLSRUMMETâ rör sig i det grĂ€nsland dĂ€r liv tvingas möta och underordna sig, eller möjligen inte alls underordna sig, strukturer och system. Samira Motazedi lĂ€ser David Graeber och konstaterar svĂ„righeten att nĂ€rma sig frĂ„gan om byrĂ„kratin utan att konfrontera sina egna erfarenheter. I Ă sa Wettergrens artikel möter vi ett rĂ€ttssystem som trots sina objektiva ideal inte bara verkar vara genomsyrat av emotioner men dĂ€r emotioner ocksĂ„ fyller en ofrĂ„nkomligt viktig funktion. I ett samtal mellan Seroj Ghazarian och Tormod Otter Johansen stĂ€lls frĂ„gan om i vilken mĂ„n en byrĂ„krat kan följa sitt eget samvete. HĂ€r och var, infogade bland dessa historier om och frĂ„n byrĂ„kratin, finns Matts Leiderstams omsorgsfulla portrĂ€tt av en kommunal konstsamling, hĂ€mtade ur verket Det gemensamma. Ăven kritikavsnittet följer temat för numret. Julia Nordblad har lĂ€st en kontrafaktisk fantasi över ett USA dĂ€r slaveriet aldrig upphörde, HĂ„kan Lindgren kan berĂ€tta vad som hĂ€nder nĂ€r Blixa Bargeld medverkar i ett konversationslexikon, Vanja Carlsson skriver om ny svensk jĂ€mstĂ€lldhetsforskning och Emma Kihl om en avhandling om A4-formatets historia.