Nyligen släppte nättidskriften The Intercept dokument som avslöjade mer fakta om USA:s globala drönarprogram. Det genererade inte mer än notiser i svensk media. Under det senaste decenniet har drönare dödat tusentals personer världen över. Personerna som avrättas administreras inom ett hemligt system av övervakning och dödslistor. Processen för att hantera terrorister har strömlinjeformats. Vad som tidigare var krigshandlingar har blivit rutinåtgärder för den amerikanska militären.
Vi förvånas inte längre över denna krigföring utan krigsförklaringar. Det extrema har blivit vardagsmat. Men hur kan vi förstå det extraordinära normaltillstånd vi nu verkar leva i?
De flesta av dagens väpnade konflikter liknar inte de för vilka krigets lagar utvecklades. Krigen förs inte längre mellan nationalstater och de deklareras inte. Det är inbördeskriget som idag är vanligast: både i den traditionella betydelsen, väpnade konflikter inom nationalstater - men också i form av assymetriska krig mellan stater och terrororganisationer.
Eftersom krig ur ett juridiskt perspektiv är väpnade konflikter mellan stater är dessa konflikter i strikt mening inga krig. Om någon nu bryr sig om vad juridiken menar om det som händer.
Inbördeskrigen rasar över hela världen, men de spiller också över nationsgränser och är globala angelägenheter. Kriget i Syrien, i Ukraina, de regionala krigen mot drogerna och inte minst de konflikter som lever kvar i skuggan av kolonialismen är alla delar av en global ordning.
I sin nyligen utgivna bok Stasis : Civil War as a Political Paradigm pekar den italienske filosofen Giorgio Agamben ut bristen på en teori om inbördeskriget som en nyckel till hur vi skall förstå dagens situation. Agamben tar upp Hannah Arendts påstående att andra världskriget var ett globalt inbördeskrig och menar att hon förebådade vår samtids än mer extrema situation. Idag kan vi inte längre skilja på krig och fred överhuvudtaget. Allt är olika väpnade konflikter som administreras, med blandade resultat, av det internationella samfundet.
Men inbördeskriget är inget nytt fenomen. Redan i västerlandets vagga, det antika Grekland, fanns inbördeskriget. Då betraktades det som ofrånkomligt, rentav nödvändigt. Först under modernitetens framväxt, under det 1600-tal då Thomas Hobbes skrev sin Leviathan om naturtillståndets upphävande och statens grundande under suveränens makt, blev inbördeskriget det som till varje pris behövde undvikas.
Agamben ställer frågan: kan det vara så att inbördeskriget på samma gång är nödvändigt och måste undvikas? Finns det en dold koppling mellan dessa motsatta idéer?
I antikens Grekland grundades inbördeskriget i en konflikt mellan de som delade ett hushåll. Staden såsom en familj riskerade alltid att falla ned i konflikt. Men i blodsbanden som gav upphov till konflikten fanns också löftet om lösningen.
Faktum är att den som inte valde sida under inbördeskriget straffades genom att efteråt bli av med sitt medborgarskap och därmed förvisas till hushållet. Man fick inte längre vara en del av den politiska gemenskapen och det offentliga livet. Samtidigt förläts varje våldshandling som begåtts genom en allmän amnesti. Staden förenades som en förlåtande familj. Det politiska återupprättades genom en försoning grundad i hushållets familjeband.
Inbördeskriget utgör här en tröskel som överskrids då familjemedlemmen dödas som en främling. Detta innebär att överskridandet politiserar det opolitiska hushållet, samtidigt som det politiska rummet ekonomiseras, görs till ett hushåll.
Västs öde har sedan antiken varit att alternera mellan perioder med en avpolitiserad politik, där staten tar formen av ett hushåll, och perioder då allt opolitiskt måste mobiliseras och politiseras. Idag lever vi i en tid då politiken, staten och marknaden tagit formen av ett allomfattande hushåll. Inte minst debatten i Sverige består av ständiga löften om pengar i plånboken, bättre vård, skola och omsorg. Hushållande med statens resurser är varje politikers främsta dygd.
Ett politiskt svar på hushållandets totalitära makt och dess effekter är terrorismen. Terrorismen är ingen krigföring mellan stater - den tar sig samma uttryck som inbördeskriget. Mot terrorismen förs ett globalt inbördeskrig. Kriget och ekonomin, politiken och hushållet är intimt sammankopplade. Desto mer ekonomin och marknaden utgör en allomfattande förvaltning, desto mer globalt blir också inbördeskriget.
Kanske har författarkollektivet Tiqqun rätt när de parafraserar Clausewitz och skriver att “staten är en fortsättning på inbördeskriget med andra medel”. Om det stämmer måste vi förstå vad staten är och hur staten kan överskridas om vi skall skapa en värld där vi kan lämna inbördeskriget bakom oss.
En verklig omvandling av vårt globala samhälle måste ta formen av ett försonande svar på det inbördeskrig vi nu lever igenom. En amnesti som upprättar en ny ordning bortom förvaltningen.