2017-03-16 / Ord&Bild
Publicerad i Ord&Bild 1:2017
till: seroj ghazarian seroj.ghazarian@intraservice.goteborg.se
Från: tormod otter johansen tormod.otter.johansen@gmail.com
datum: 2016-10-25 14:12
Ärende: den kritiska byråkraten och värdegrunden
Kära Seroj Ghazarian,
Jag hör av mig eftersom jag arbetar med ett temanummer om byråkrati till kulturtidskriften Ord&Bild. Som jag förstår det är du både en engagerad och kritisk tjänsteperson, som dessutom skriver. Jag undrar därför om du kan vara intresserad av att bidra till vårt nummer. Här är en kort beskrivning:
Synopsis / Ord & Bild / Byråkrati Byråkratin betraktas ofta som en formation som undflyr det kritiska, etiska och politiska för att lämna utrymme åt ett oreflekterat ordnande av tillvaron och en tillbedjan av regeln. Den som befinner sig inom byråkratin överlämnar sitt omdöme åt organisationen, den som möter den förloras i en labyrint av funktionell dumhet. I det kommande numret av Ord&Bild vill vi utmana den föreställningen. Kan byråkratisering vara något gott? Kan vi tänka oss en kritisk byråkrati? Kan man inom eller ge nom byråkratin bedriva politiskt motstånd? Finns det en annan byråkrati bortom den nuvarande? Det handlar inte om att söka ett rättfärdigande av byråkratins inflytande över människornas liv, snarast om hur vi kan orientera oss i en sådan värld genom att se på den annorlunda. En idé jag har är att du skulle reflektera utifrån din egen erfarenhet som kritisk byråkrat kring ett specifikt projekt — den så kallade Värdegrundsdelegationen. http://www.vardegrundsdelegationen.se
Hör gärna av dig om du är intresserad!
Tormod Johansen
till: tormod otter johansen tormod.otter.johansen@gmail.com
Från: seroj ghazarian seroj.ghazarian@intraservice.goteborg.se
datum: 2016-10-25 19:59
Hej Tormod,
Jag känner mig hedrad av din förfrågan. Men också lite fundersam, för om du frågar mig så är jag en riktig »byråkrat», fast av den sorten som tycker att görandet är linjärt, det vill säga vi ska följa linjen, beslut, och så vidare. Men vi ska också tillåta oss tänka och känna cirkulärt, det vill säga fråga oss själva på vilket sätt det vi gör gagnar folket eller fördjupar demokratin och jämlikheten för alla?
Byråkratins uppgift kan inte vara annat än att följa demokratins kärna, att stå på två ben: legalitetsprincipen och legitimitetsprincipen, att följa lagen och den etik och moral, den värdegrund som avspeglas i vår demokrati i form av grundlagen, i det här fallet regeringsformen. Ingen lag eller beslut får i min tankevärld strida mot grundlagen och den värdegrund vår demokrati vilar på. Önskade för övrigt att våra politiker i sina sommartal hade hänvisat till värdegrunden i grundlagen istället för att prata om »svenska värderingar» som ingen med säkerhet kan konkretisera.
Kan det trots allt vara så att man hamnar i en värdekonflikt? Jodå, det kan hända överallt i det offentliga och inom alla professioner, positioner och organisationer. Hur man löser det beror på vems värderingar som utgör kärnan i konflikten. Om beslutet strider mot demokratins värdegrund har man som byråkrat en skyldighet att utöva sitt »tjänstepersonkurage» och påtala det. Om inget händer så har man valet att stanna eller lämna till försvar av legitimitetsprincipen. Själv tänker jag närmast på FN-tjänstemannen Anders Kompass som avslöjade övergrepp i Centralafrikanska republiken av franska FN-soldater.
Men om en konflikt uppstår mellan beslutet, lagen, etc, och mina egna värderingar så står man inför ett annat val: ska jag köra min egen linje i en demokratisk organisation med allt vad det innebär eller ska jag lämna den och organisera för det jag tror på utanför organisationen. Är detta mitt eller organisationens dilemma?
Jag tror också att det uppdrag man har bestämmer graden av kritiskt tänkande. Jag har förmånen att ha ett uppdrag som rör mänskliga rättigheter vilket passar som hand i handske i relation till min egen värdegrund. Jag följer uppdraget som en sann byråkrat och uppdragets värdegrund ger mig möjligheten att vara kritisk. Men om jag hade arbetat med avvisning av ensamkommande unga vars handleder råkar dölja deras öde och framtid? Jobbet innebär att verkställa beslut som har fattats i laga ordning. Skulle jag ha samma utrymme att vara kritisk? Men jag skulle aldrig söka ett sådant jobb, och om jag nu hade sökt ett sådant jobb så hade jag inte stannat kvar.
Jag tror varje människa har en gräns för det man själv tycker är rätt, bortanför den gränsen existerar inte längre min egen värdighet. Var den gränsen går kan vara högst individuellt. Trots allt kan det vara så att våra egna värderingar om rätt och fel, gott och ont, styr oss betydligt mer än vad vi tror i valet av ett yrke. Om man nu har ett val att göra. Så tänker jag ungefär. Skulle detta kunna vara något så är jag glad och hedrad att kunna bidra.
Med vänlig hälsning
Seroj Ghazarian
till: seroj ghazarian seroj.ghazarian@intraservice.goteborg.se
Från:tormod otter johansen tormod.otter.johansen@gmail.com
datum: 2016-10-26 15:02
Seroj,
Väldigt roligt att du är intresserad av att medverka. Och det har du ju redan börjat göra genom ditt tänkvärda svar. Du skriver om hur varje byråkrat ständigt står inför ett personligt etiskt val — där att vara kvar eller lämna alltid är en potentialitet — som kanske är en absolut nödvändighet?
Men du antyder också att olika byråkrater har olika utrymme att vara kritiska. Kanske att vara politiska till och med? Finns det byråkrater som måste vara kritiska och aktivistiska och andra som inte ska eller får vara det?
Och jag kan inte undgå en fråga till: är det etiska valet något som du gör som privatperson i relation till ditt uppdrag — eller är det ett val som du gör som byråkrat? För mig verkar personen och tjänsten, individen och ämbetet, ibland falla samman. Och det kan vara både skrämmande och hoppfullt. Det beror ju inte minst på vem just den byråkraten är.
Hälsningar,
Tormod
till:tormod otter johansen tormod.otter.johansen@gmail.com
Från: seroj ghazarian seroj.ghazarian@intraservice.goteborg.se
datum: 2016-10-26 22:56
Hej igen,
Det här tenderar att bli en artikel i sig och kanske inte så som du eller jag hade föreställt oss. Men vi kör på!
För exakt en vecka sen var jag på väg till Dalheimers hus och introduktionen för de nya socionomerna i Göteborgs stad. Med ungefär hundra meter kvar träffade jag på en vän som jag känt sedan han var 15–16 år gammal. Nu en 40-årig enastående förälder med två barn. Bland dem jag känner är han en av dem med längst universitetsutbildning, men han har aldrig läst för att få ett jobb utan av intresse. Ett val som han själv har gjort. Han jobbar sedan ett antal år tillbaka som p-vakt. Han undrade vart jag var på väg, och jag berättade att jag skulle träffa socionomer för att prata om stadens värdegrund och mänskliga rättigheter.
Min vän berättade om något som nyligen hade hänt honom. Han tjänstgjorde med en ny kollega utanför barnkliniken på Östra. Han såg en bil som hade stått där i ett antal timmar utan att betala. Han avvaktade en bra stund och till slut skrev han en p-bot. Några minuter senare dyker det upp en man som frågar om det är han som skrivit boten och hur han kan överklaga.
Min vän frågar givetvis om det är något som är fel. Mannen svarar »nej du har gjort allt rätt». »Det är jag som gjort fel men vill överklaga ändå.» Min vän insisterar och vill att han berättar varför. Mannen berättar att hans lilla barn kom in på sjukhuset häromdagen och för några timmar sen fick familjen diagnosen cancer, så han har inte haft någon tanke på bilen, avgiften och att göra rätt för sig.
Min vän frågade mig vad han skulle ha gjort i det läget. Det här är hans resonemang: »Jag har gjort mitt jobb och mannen medgav att jag har rätt. Jag har följt reglerna men om jag bara följer reglerna så kanske jag slutar som lägervakt någonstans i världen. Men om jag följer det jag i den stunden kände var rätt handling så kanske min nya kollega rapporterar det, och jag förlorar småningom mitt jobb. Jag har ingen annan inkomstkälla och två barn och mig själv att försörja. Jag kunde givetvis hänvisat honom till att överklaga till någon annan. Men vad hade det inneburit för mannen? Att söka läkarintyg för cancersjukt barn för att slippa betala några hundralappar i böter? Att sitta och skriva ett överklagande och utlämna sig själv och sitt privatliv till en för honom okänd människa?»
Tormod, jag kommer inte att berätta här vad min vän gjorde. Men jag berättade den här historien för socionomerna jag träffade senare på dagen och frågade om de hade beviljat honom socialbidrag ifall han hade blivit uppsagd från sitt jobb. Inte heller svaren jag då fick återger jag här. Jag vill bara understryka att det inte bara är byråkrater som hamnar i värdekonflikter. Livet är bara en gråzon där vi ibland behöver den etiska facklan för att hitta rätt.
Men det som ofta är skillnaden då man vill följa sina värderingar tvärtemot reglerna är det pris man betalar, och det priset har en klassbakgrund. Är jag medelklass och byråkrat, mer etisk och moralisk än den arbetslöse eftersom jag har råd att köpa rättvisemärkta varor och är noga med social rättvisa? Eller för att citera George Bernard Shaw i Pygmalion: »Higgins: Have you no morals, man? Doolittle: Can’t afford them, Governor. Neither you if you was as poor as me.»
Med det vill jag givetvis inte mena att de fattiga, arbetarna, de arbetslösa, saknar moral. Absolut inte! Historien har förändrats tack vare just dem, för att de har betalat ett oerhört högt pris för det de tyckte var rätt. Ofta med det dyrbaraste av allt, det egna livet, men med en värdighet bortom. Jag skriver detta för att poängtera även en annan sak: Byråkrater har för det mesta bättre förutsättningar att kunna säga ifrån! De flesta byråkrater har minst gymnasial utbildning eller har gått på högskola. Alltså, de har bättre förutsättningar och valmöjligheter att säga upp sig och hitta ett annat jobb jämfört med min vän eller någon annan i en ännu sämre position och utgångspunkt.
Den utbildade byråkraten har redan valt en utbildning utifrån vissa värderingar (och förstås betyg). Den färdigutbildade byråkraten väljer — medvetet eller omedvetet — oftast en organisation som inte enbart erbjuder ett jobb utan ett utrymme där byråkratens egna värderingar får plats inom ramen för uppdraget. Skillnaderna mellan de egna och organisationens/uppdragets värderingar är inte oöverkomliga. Om man hamnar i en kännbar värdekonflikt finns möjligheten att stanna kvar, säga ifrån och stanna kvar eller att söka annat jobb då man faktiskt har ett val!
I mitt fall överensstämmer mina egna värderingar med mitt uppdrags och Göteborgs stads värdegrund: Mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och rättigheter. Så utifrån detta är det inte så himla radikalt av mig att ifrågasätta och vara kritisk om dessa värden inte följs. Det är trots allt mitt uppdrag, som även råkar vara mina värderingar, eller tvärtom. Om vi nu hamnar i en konflikt och har en öppenhet för olika åsikter så kan jag framföra det jag tycker är den »rätta» tolkningen och därmed påverka tillämpningen. I dessa fall står jag inför ett val: ändå följa den tolkning som de folkvalda och ledningen förespråkar och därmed följa även den demokratiska ordningen, eller att lämna, oavsett vad jag som enskild person tycker om politiken eller politikerna.
Men om värdekonflikten är djupare än så, vad gör jag då? Anta att det är lagen och inte tolkningen eller tillämpningen som det är fel på. Anta att en politisk majoritet ändrar grundlagen i två påföljande riksdagsval och skriver att enbart människor med viss etnicitet, religion, sexuell läggning eller kön har lika värde och därmed rättigheter. Kommer jag i det fallet att stanna kvar i mitt uppdrag och försöka ändra tolkningen eller tillämpningen av denna lag? Aldrig i livet! Det är en illusion att kunna tolka och tillämpa en odemokratisk lag på ett demokratiskt sätt. När värdekonflikten handlar om väsentligheter finns inget utrymme inom ramen för uppdraget och organisationen. Då lämnar jag för att organisera motståndet i det civila samhället.
En sann byråkrat är för mig den som både tänker och känner. Utan denna kombination finns en risk att man bara följer lagen/reglerna och gör sitt jobb (tänker) eller bara följer en värdegrund och kanske sina egna värderingar (känner). Att kombinera dessa två, att ha ett tjänstepersonkurage, är för mig en potential och framförallt en nödvändighet för en sund byråkrati i en sund demokrati. Värdegrundsarbetet i en organisation handlar inte om att ha ett dokument utan om att konkretisera den i vardagen och få igång ett samtal där tanke och känsla är i symbios med varandra.
För mig är det uppenbart att organisationen och professionen har betydelse i det här sammanhanget. Men kanske är det viktigaste positionen? Hur kritisk kan man vara mot regeringens antagna och föränderliga migrationspolitik om man är direktör för Migrationsverket, jämfört med en enhetschef eller en handläggare vid samma verk?
Om de etiska valen sker enbart utifrån de egna värderingarna, och det är fler än en byråkrat som gör det inom samma organisation och om dessa byråkrater inte har samma värderingar sinsemellan så kommer du att få en organisation med otydlig människosyn och med ojämn service till dem organisationen finns till för. Har demokratin verkligen råd att frångå likabehandlingsprincipen för att jag som enskild byråkrat tycker så? Men om ingen följer sitt samvete, om ingen tycker och tänker annorlunda, hur mycket utveckling kommer att ske i den organisationen? Och vem kommer att blåsa i visslan när något inte står rätt till? Komplext, eller hur?
Det enda vettiga alternativet jag ser är att upprätthålla det ständiga samtalet i ett öppet och inkluderande klimat i organisationen. En organisation som finns till för folket och inte för sig själv borde kunna tänka och arbeta linjärt men ständigt tänka och känna cirkulärt.
Må gott,
Seroj
till: seroj ghazarian seroj.ghazarian@intraservice.goteborg.se
Från:tormod otter johansen tormod.otter.johansen@gmail.com
datum: 2016-11-01 20:12
Kära Seroj,
Jag var tvungen att fundera några dagar på ditt mail. Det finns många nivåer i det du skriver, och inte minst hänger nivåerna ihop. Från handlingen på mikronivå till de stora strukturerna i samhället och världen. Jag förstår och håller med dig om att det måste finnas en gräns där jag som enskild, som människa, måste göra ett val. Även om jag i någon mening varje dag gör ett val då jag går till mitt arbete där även jag är ett slags byråkrat. En tjänsteperson anställd på en statlig myndighet. Också jag är privilegierad jämfört med en handläggare på Migrationsverket, en socialtjänstsekreterare eller en lärare i grundskolan.
Jag befinner mig långt ifrån de flesta av samhällets verkliga utmaningar. Men det är inte otänkbart att förändringar i den högre utbildningen eller forskningssektorn skulle kräva verkliga etiska val med konsekvenser även för mig i framtiden.
En avgörande fråga blir då var den gränsen går. Den norske rättsvetaren Hans Petter Graver har i sin bok Judges Against Justice beskrivit hur domare (ett slags byråkrat par excellence?) i stater som gått från att vara liberala till illiberala eller totalitära som regel har följt den nya regimens lagar och politik. Undantagen från denna regel är mycket få. Från Nazityskland till Sydafrikas apartheid och Chiles militärdiktaturer har de flesta domare — antingen med ideologisk övertygelse och explicit politiserad juridik eller med distanserad och formalistisk tillämpning av de nya lagarna — fungerat som välsmorda kuggar i regimernas statsmakt.
Graver påpekar dock att de relativt få exempel på motstånd vi har — i vissa fall öppet motstånd genom strejker, i andra fall genom intern kritik eller helt enkelt genom obstruktion och fortsatta krav på rättssäkerhet även när lagarna inte längre kräver eller tillåtet det — sällan har lett till att domarna själva råkat illa ut. Det typiska försvaret för att »göra sitt jobb» har ju annars i bästa fall varit hot om avsked, i värsta fall om mord (och förföljelse av ens familj). Gravers empiri visar att det i varje fall inte har varit fallet för domare.
Det ironiska här är väl att just domare försvarat sin följsamhet med dessa (både moraliskt och empiriskt) svaga argument, eftersom de högst troligt är de mest skyddade av byråkrater. Hypotesen är också att just de har åtnjutit mest skydd, eftersom även en totalitär regim har ett behov av att upprätthålla bilden av en självständig domarmakt. När det gäller tjänstepersoner längre ner i hierarkin, blir det desto mer relevant att fråga sig hur ett motstånd verkligen kan vara möjligt.
En tanke är att motståndet mot en farlig och orättfärdig politik måste ske tidigt. Men när är rätt ögonblick? Var går gränsen där den enskilde eller, kanske än viktigare, ett kollektiv bland byråkraterna väljer att vägra följa order uppifrån, att tillämpa nya lagar eller att på annat sätt göra motstånd. När lämnar du för att »organisera motståndet i det civila samhället»? När börjar jag organisera motståndet (öppet eller hemligt) inom myndigheten där jag arbetar? Har vi redan nått den punkten? Om inte … är inte risken överhängande att vi kommer att reagera för sent?
Tormod
till:tormod otter johansen tormod.otter.johansen@gmail.com
Från: seroj ghazarian seroj.ghazarian@intraservice.goteborg.se
datum: 2016-11-16 22:30
Hej Tormod,
Ber om ursäkt för att mitt svar har dröjt. Jag håller helt med dig om att motståndet mot en odemokratisk och inhuman politik eller lagstiftning måste ske tidigt. Jag vet inte om du minns men för många år sen när serien Robinson gick för första gången på teve var det många som offentligt och i medier ifrågasatte idén om att rösta bort människor ur en gemenskap. Idag är vi tittare själva aktörerna i att rösta bort. Vi tävlar i allt. I matlagning, i sång, till och med konst. Hur gick det till?
Det är i sanning en föränderlig värld vi lever i. Vi förvånas över att Trump blir president och glömmer bort att samma sak har hänt och händer här hemma och i resten av världen. Vi närde den råa nyliberalismens träd men förvånas över beskan i dess frukter.
Jag tror att tankesättet liksom de moraliska ramarna bestäms av den rådande makten i samhällssystemet. Jag menar inte ett enskilt politiskt parti eller en politiker utan tänker snarare på begreppet hegemoni och hur gränserna flyttas utan att det känns, hur en värdeförskjutning sker utan att majoriteten i ett samhälle står upp och skriker ut ett rungande NEJ!
Jag tänker på hur det gick till i Tyskland under nazismen; förintelsen av människor eftersom de utifrån maktens perspektiv hade »fel» religion, etnicitet, åsikt, sexualitet, kön eller funktionalitet. Hur var det möjligt att ett land med så många lysande tänkare och konstnärer plötsligt hamnade där?
Det var självklart många orsaker som samverkade. Men i just det här sammanhanget vi pratar om finns för mig en viktig företeelse: Den sociala förintelsen startade långt innan den fysiska förintelsen blev ett faktum. I samma ögonblick som någon eller några började sprida giftiga rykten om judar och andra, i samma ögonblick som det spreds budskap som »lek inte med deras barn», »umgås inte med dem», »handla inte av dem» … ja, i samma ögonblick som dessa yttranden blev oemotsagda så banades även vägen för förintelsen. När väl sådana åsikter blir accepterade och förvandlas till en del av den allmänna moralen i ett samhälle är det enkelt att stifta lagar för att befästa och försvara samma allmänna moral. Vi kastas inte utan sjunker långsamt ner i inhumanismens grumliga vatten.
Var det det som hände domarna i Tyskland? Var det rädslans och tystnadens kultur? Eller löste domerna det bara på ett enklare sätt: Mitt ansvar är att döma utifrån lagar som andra har ansvaret att stifta. Jag ska inte värdera lagen, jag ska bara döma utifrån den. Kanske just för att domarna började skilja mellan jaget som en mänsklig varelse och jobbet som en roll. Likt en duktig skådespelare som privat kanske är långt ifrån de roller hen spelar.
Människor agerar alltid logiskt i enlighet med den logik de skapat. Människor kallar sig också rättfärdiga utifrån de moraliska principer de själva grundlägger. Jag tror inte någon diktator någonsin har sagt att handlar eller har handlat ologiskt eller orättfärdigt. Antagligen ljuger de inte, de tror på det de säger!
Jag tänker också på det som sker i vår samtid. Hur de demokratiska värdena förskjuts, hur vi fördömer mätningen av skallar men plötsligt går tillbaka i tiden och tror att mätningen av ungars handleder är vetenskaplig nog för att avgöra en människas öde och framtid. Jag tänker på åsikterna om att förbjuda tiggeriet men inte fattigdomen. Det är just här och nu vi ska stoppa detta, det är nu vi ska reagera. För om tiggeriet förbjuds måste även giveriet bestraffas, och om tiggeriet och giveriet förbjuds så öppnar vi även dörren för angiveriet. Är vi fortfarande ett demokratiskt samhälle om vi uppmuntrar människors angiveri av andra människor som norm?
Jag tänker ofta på det som idéhistorikern Amanda Peralta (1939–2009) frågade för många år sen under en föreläsning på Folkets Hus i Göteborg. Ljög de som skrev den amerikanska konstitutionen när de skrev om alla människors lika värde mitt i pågående slavhandel? Nej, problemet var att de utgick ifrån att alla inte ska räknas som människor. På så sätt ingick demokratin och rasismen ett logiskt och rättfärdigt äktenskap. Vi har idag partier i vårt land som i sina programförklaringar påstår sig utgå ifrån mänskliga rättigheter och alla människors lika värde men samtidigt anser att vissa rättigheter inte ska omfatta alla. Logiken i det är enkel: alla räknas inte som människor!
Tormod, det kanske är så, och jag blir mer och mer övertygad om det, att vi människor oavsett position och profession någonstans och någon gång måste stanna upp och tänka efter var gränsen går för just mig. Var finns den principen som jag aldrig kan trampa på och alltjämt kalla mig själv för en människa?
Som byråkrat och verkställare av andras beslut har jag ett ännu större ansvar. Vår demokrati har många brister men den är värd att kämpa för. Inte för att bevara den utan för att utveckla den. Är ett samhällssystem som delar in människor i kategorier om mer eller mindre människa alltjämt en demokrati? Och vad är ett människovärde utan rättigheter och vad är rättigheter värda om du inte har möjligheten att nyttja dina rättigheter? Kriserna i vår värld får lite olika namn som »flyktingkris», »ekonomisk kris», »klimatkris» och så vidare. Dessa är bara symptom på en långt större och allvarligare kris i mänsklighetens historia. Det är en (o)jämlikhetskris som kan väcka både odjuret och människan i oss. Vi och resten av världen behöver inte mindre utan mer och ännu mer jämlikhet. Mitt i detta finns även jag som människa, som byråkrat.
Det finns ett talesätt som säger »den som går i otakt kanske hör en annan trumslagare». Jag hoppas innerligt att den dagen då trumslagaren spelar för stöveltramp är jag en av dem som hör en annan trumslagare. Och om jag nu glömt bort mig själv och det jag har lovat mig själv att vara som människa och som en sann byråkrat i demokratins tjänst så hoppas jag att de i min närhet, privat som på jobbet, hör den andra trumslagaren och får mig att tillsammans med dem gå i otakt. Det bästa sättet att säkerställa det är ändå att hålla samtalet och handlingen levande i både det privata sammanhanget och på arbetsplatsen.