Varje sak, eller objekt som forskare kallar det, måste förstås genom något som denna sak består av. En sten kan geologen titta på, eller slå i bitar, eller mala sönder och lösa i en vätska. Andra vetenskaper har andra objekt och andra utmaningar. Astronomins saker är långt borta, mikrobiologins väldigt små och teologins objekt kanske inte ens finns. När det gäller rättsvetenskap, som jag sysslar med, är det svårt. För var finns juridiken? Vad består rättssystemet av? Lagarna verkar vara ett slags mentala föreställningar, svåra att få grepp om. Men samtidigt är deras effekter i våra liv extremt verkliga och konkreta.
Mitt i denna villrådighet känner jag mig för en stund räddad av Cornelia Vismanns avhandling Akten — Medientechnik und Recht, på svenska Lagen och arkivet. Vismann försöker förstå lagarna och maktens närvaro genom något så konkret och alldagligt att det är nästan osynligt. För vad förenar alla de där texterna jag läser på mitt kontor med hopp om att skymta lagen, rättvisan och makten? De är dokument, högar med papper på skrivbordet eller filer på min dator. Vismann kallar dem för akter. Vi befattar oss alla med samlingar av papper. I våra arbeten, privatliv och när vi då och då hamnar i sökljuset för en myndighet. Förordningen som möjliggör eldningsförbud, bygglovsansökningen, föreningens årsmöteshandlingar, instruktioner från chefen — alla dessa sammanställningar av information, frågor och instruktioner som samordnar, bestämmer och organiserar våra liv kan kallas akter i Vismanns mening.
Eftersom vi oftast bara bryr oss om innehållet i dessa texter glömmer vi att texterna själva har en viss utformning, vissa sätt att formulera sig och utgör delar i ett komplicerat flöde av texter som skickas fram och tillbaka. En ny lag föreslås, den skickas ut på remiss och svaren antecknas i en dagordning i ett utskott som producerar ett skrivet protokoll… och så vidare, och så vidare. De flesta av våra förehavanden i det moderna samhället ackompanjeras, eller består helt och hållet, av en strid ström av dokument som bekräftar, upphäver eller refererar till andra dokument.
Ok, men vad finns det att skriva om detta? Vismanns väg är att visa hur denna maktens pappershantering har sitt ursprung i en rad uppfinningar som sträcker sig tillbaka till det antika Rom. Innan dess, under den största delen av människans historia, fungerade både vardagliga mänskliga relationer och överhetens maktutövning genom muntlighet — saker sades, berättades, beordrades, men mycket lite skrevs ner. Ett skifte inträffade då befallningarna från magistraterna i Rom började nedtecknas. I takt med att imperiet växte blev dessa nedskrivna ordrar förutsättningen för maktutövningen i det väldiga område som romarna lagt under sig. Vi trädde därmed in i en era av bokstavlighet, där det skrivna ordet utgör sanningen. När Rom började styras av en enväldig kejsare blev de tillfälliga befallningarna evigt gällande. Det nedskrivna kunde överleva både nya infall från kejsaren och dennes död. Då uppfanns också undertecknandet av dokument. Kejsarens signatur bekräftade lagens giltighet på samma sätt som jag idag undertecknar min ansökan om föräldrapenning. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga.
Men produktionen av texter har ända sedan antiken skapat praktiska problem. När lagarna började skrivas ner växte deras mängd. Dessutom tillkom prejudikat från domstolarna. Behovet av ett alexanderhugg för att stävja denna flod av texter ökade. Kejsar Justinianus befallde på 500-talet att 1400 års lagstiftning och rättsfallsreferat skulle redigeras och sammanfattas i en enda lagsamling och att resten sedan skulle slängas och glömmas bort. Idag betalar jurister dyrt för sökbara databaser där den ständiga floden av lagar, rättsfall och kommentarer kan hanteras. Justinianus vänder sig säkert i sin grav. Men han känner nog igen sig. När vi väl börjat skriva ner saker verkar vi inte kunna sluta och varje text genererar nya texter.
Men vad har det här med makten att göra? Att skriva ned lagar för att göra dem sannare och ge dem auktoritet har som sagt pågått sedan antiken. Under 1100-talet började visigoter och franker smycka sina nedskrivna ordrar med ståtlig typografi och stora sigill så att de förkroppsligade makten direkt på pappret. Men för att kontrollera undersåtarna räcker det inte att befallningarna är imponerande och tydliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Det centrala kansliet och arkivet föddes. Här kunde de utgående texterna registreras och hållas ordning på, samtidigt som rapporter om hur folk skötte sig eller misskötte sig kunde sammanställas. Övervakningssamhällets första stapplande steg togs bland dammiga högar i de medeltida slotten.
Samtidigt som arkivet uppfanns under medeltiden gick vi in kontorens tidsålder, som vi inte heller lämnat. De dörrvakter som vid hoven reglerade tillgången till maktens centrum blev sekreterare. Deras bisyssla, att anteckna rådsförhandlingarna, blev med tiden huvudsyssla. Skrivandet, kopierandet och korrigerandet omgav makten och reglerade både tillgången till och resultatet av maktutövningen. Problemen växte sig dock större. Bokstavligen större. På samma sätt som med lagarna hopades nu än fler papper. De lades på hög, i lådor, gömdes undan på vindar. När handläggare på svenska myndigheter idag pratar om att anhängiggöra ett ärende kommer ordet från de säckar med papper som bokstavligen hängdes upp i krokar för att mössen inte skulle äta upp dem.
Under stormningen av Bastiljen 1789 stod de franska revolutionärerna i valet mellan att bränna den gamla maktens arkiv eller att bevara dem. Valet blev att bevara. I detta konserverande av det förgångna uppstod en maktteknik för den moderna eran — ett evigt arkiv som bevarar akter till eftervärlden. Arkivet ger byråkratin dess kontinuitet och varje modern makt bygger på en fungerande byråkrati. Vid 1800-talets början sammansmälte kontoret och arkivet till en slags symbiotisk enhet. Här finner vi uppfinningar som ordnandet av material efter det datum det inkommit, standardiserade papper, den upprättstående pärmen, karbonpappret, skrivmaskinen, och så vidare…
I Vismanns Tyskland finns idag en myndighet vars enda uppdrag är att hantera de enorma avlagringarna av papper, det vill säga akter, från Stasis övervakning i DDR. Med Wikileaks och Edward Snowdens avslöjanden vet vi att dessa kilometer med anteckningar är småpotatis jämfört med vad säkerhetstjänster idag bevarar av våra digitala kommunikationer. Det som agenter en gång själva behövde skriva ner skriver vi nu själva.
Vismanns avhandling lades fram år 2000. Om hon hade varit i livet idag, hade en ny upplaga säkerligen fortsatt längs det digitala spåret och utvecklat hennes analys av Stasis hemliga arkiv. För vad lever vi i idag om inte en än mer radikal situation — där Facebook, Google och Amazon på ett mer omfattande sätt än någonsin tidigare upprättar och för evigt arkiverar alla våra förehavanden? Dessa övervakningsbyråkratier produceras med automatiska algoritmer som sömlöst suger i sig all data vi lämnar efter oss. Att makten över sanningen och makten över människorna realiseras genom akter, genom bevarad text, är lika sant idag som det var i Rom. Men idag finns akterna överallt, inte bara i maktens centrum. Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. Allt efter att vi med ett enkelt klick undertecknat ett avtal. Det vill säga med vår underskrift godkänt upprättandet av dessa akter.
Framgångsrikare akthantering, eller makthantering, har världen aldrig skådat.
Tormod Otter Johansen, jurist