Texten är också publicerad i Ord&Bild nr 1 2017, med tema byråkrati.
När Jacques Claude Marie Vincent de Gournay myntade termen byråkrati, bureaucratie, efter det franska ordet med den dubbla betydelsen “skrivbord” och “kontor”, var hans avsikt satirisk och nedsättande — “byråmanin” var en sjukdom som Frankrike led av. Men att skrivbordsstyre setts illa var knappast nytt för 1700-talet, det är väl troligt att det ironiserades över de sumeriska skrivarna och deras lertavlor för 5 500 år sedan. Trenden ser ut att hålla i sig till den grad att det löje byråkraten väcker snarast har blivit en historisk konstant.
Max Weber definierade den moderna byråkratin utifrån sex karakteristika. Den grundläggande principen är olika jurisdiktioner eller ansvarsområden vars gränser är ordnade genom regler. Detta skiljer sig från den genom historien långt vanligare flytande hierarkin där härskaren genom personliga relationer och tjänare mer eller mindre ad hoc utövar makt med otydliga gränser. Kopplat till ovanstående finns en strikt hierarki och instansordning genom vilken högre instanser övervakar lägre. I sin fulla utveckling i moderna statliga, kyrkliga eller privata byråkratier blir hierarkin organiserad efter ett maktcentrum från vilket auktoriteten flödar. Weber påpekar att distinktionen mellan privat och offentligt inte har någon betydelse för byråkratin i det här avseendet. Den tredje aspekten av det moderna kontoret är att det är organiserat runt dokument vars utkast cirkuleras mellan olika tjänstemän. Det avgörande här är det byråkratiska kontorets avskiljande, med dess dokument, ekonomi och verksamhet, från den privata sfären, det vill säga hushållet och ämbetsmannens personliga korrespondens och affärer. Som en fjärde aspekt, utmärkande för den moderna byråkratin, är specialisering och utbildning av de som bedriver verksamheten, till skillnad från äldre tiders administration som satte sin tillit till lekmän. Som en femte aspekt kräver byråkratierna idag hela tjänstemannens arbetstid, till skillnad från den historiska normen att de offentliga uppgifterna var sekundära aktiviteter. Och som sjätte och sista aspekt är arbetet på det byråkratiska kontoret organiserat kring generella regler som är mer eller mindre stabila, uttömmande och möjliga att lära in. Kunskap om dessa regler utgör byråkratens speciella tekniska expertis, både i offentliga och privata organisationer.
Om dessa aspekter framstår som självklara och okontroversiella, är det kanske inte så förvånande. Ingen större verksamhet i vår samtid undgår att låna åtminstone merparten av dessa grundläggande drag. Hanna Arendt argumenterade i Människans villkor för hur gränserna mellan det som tidigare varit hushållandets ekonomiska sfär och den politiska sfären idag helt sammanblandats. Nationalekonomin (och idag skulle vi nog få tillägga management) stiger fram som de viktigaste vetenskaperna för att greppa samhällets och statens utveckling. Med ironiskt överseende instämmer hon med Karl Marx om att staten vittrar bort, men inte genom revolution och absolut inte för att ge plats åt frihetens sfär. Den samhälleliga ordningen grundad på statistiska vetenskaper var bara sista steget i nationalstaternas utveckling, den som inleddes med enväldet. Byråkratin är enligt Arendt den mest sociala formen för styrande, men
the rule by nobody is not necessarily no-rule; it may indeed, under certain circumstances, even turn out to be one of its crudest and most tyrannical versions.
Byråkratiseringen av världen suddar alltmer ut gränserna för de verksamheter som utgör vår sociala verklighet. Men om allt är mer eller mindre byråkrati, innebär det att vi övergår i något slags postbyråkratiskt tillstånd? Eller upptäcker vi nya aspekter av byråkratin som kanske alltid funnits?
För att fånga ett begrepps betydelse kan det vara nödvändigt att söka dess ursprung, och i detta ursprung samtidigt försöka nå begreppets yttersta, bortersta gräns där det helt förlorar sin mening. Den punkt där vi måste föreställa oss fenomenets upphörande. Giorgio Agamben har påpekat att långt innan den civila administrationen och statens terminologi hade utvecklats och fixerats var den redan upprättad i angelologin — änglaläran. Byråkratins yttersta gräns var kanske inte det viktigaste problemet för Thomas av Aquino, men han ställde ändå frågan om vad änglarna kommer göra efter domedagen. Vad är änglarnas uppgift när deras funktion i skapelsen inte längre har något syfte?
De kan förvisso ha uppgifter under själva den sista dagen, som att samla ihop de återuppståndna människorna. De högsta änglarna har alltid ägnat sig uteslutande åt att lovprisa Gud i hans närhet och befalla de lägre änglarnas verkställande aktiviteter. Men när ingen längre finns kvar som ska stiga till himlen, vad händer med de himmelska tjänstepersonerna? Thomas konstaterar att änglarnas aktivitet motiveras av människornas frälsning och när den uppgiften är över kommer inte den himmelska byråkratin längre behövas. Det eviga himmelska riket måste bestå utan regering och stat. Enligt Thomas kommer hierarkin leva kvar, likt en armés hierarki överlever slaget för att kunna njuta det praktfulla slutet. Likt en armé utan militärt syfte kan fira sin seger fortsätter änglarnas byråkrati i någon mening att existera samtidigt som den också upphör.
Och här ser Agamben hur Thomas problem i slutänden är ett problem rörande den byråkratiska apparatens slut. Den himmelska byråkratins syfte var att frälsa världen. Byråkraternas existens, vid sidan och ovan varandra i en hierarki, var bara motiverad av detta yttersta syfte. Men det betyder inte att de försvinner för att syftet är uppfyllt. Byråkratin blir istället en verksamhet utan mål, en makt utan effekt. Överfört till vår egen tid, när merparten av världens ekonomier och statsapparater tycks gå på tomgång utan att uppnå sina uttalade syften och synbarligen utan kapacitet att ta på sig nya ansvar; vad är en byråkrati om den inte längre drivs framåt av sitt uppdrag och tömd på sitt innehåll fortsätter upprätthålla sin existens? Medan Marx kritiskt såg byråkraten som en demiurg för vilken världen var möjlig att omforma och behandla, verkar denna drivkraft idag ha försvunnit.
Det fanns enligt Thomas av Aquino ett enda undantag där administrationen och byråkratin inte upphör efter den yttersta dagen — tortyren av de fördömda i helvetet skulle pågå i evig tid. Medan änglarna i paradiset överger verkställandet av den regerande maktens projekt skulle demonerna med oklanderlig noggrannhet utföra den gudomliga rättvisan för alltid. Om det stämmer att den västerländska politikens moderna paradigm har tagit sin idé om evigt styre från den kristna teologin måste vi kanske också ta byråkratins infernaliska väsen på allvar.