2022-03-14
När ett storskaligt brutalt krig pågår i vår närhet är risken stor att man känner sig maktlös. Stater och internationella organisationer inför nu i rask takt sanktioner som ska slå mot oligarker och den politiska ledningen i Ryssland. Historien visar tydligt att det är de resurssvaga som drabbas hårdast.
Sanktionerna mot Irak 1990-2003 resulterade i hundratusentals döda som följd av brist på mediciner, mat, rent vatten och sjukvård. Saddam Hussein och hans lakejer led dock ingen brist. De pågående sanktionerna mot Nordkorea har inte lett till att regimen ändrat riktning, men väl bidragit till svält och lidande i befolkningen. Frustrationen över det orättfärdiga kriget som vi alla känner och viljan att göra något nu riskerar att få katastrofala konsekvenser.
Samtidigt som sanktionerna biter allt hårdare går också en våg av bojkotter över världen. Allt och alla som har koppling till Ryssland riskerar att svepas med. Urskillningslöst ska idrottsutövare, forskare, författare, konstnärer, kulturarbetare, museipersonal, musiker, jurister, studenter, journalister, poeter, filmare, fotografer, studenter och andra ryssar isoleras från omvärlden.
Där samarbeten inte redan förbjudits kommuniceras det nu ut i privata och offentliga organisationer om behovet “se över” samarbeten och projekt som involverar ryska parter. Den ekonomiska krigföringen genom massiva sanktioner paras med beröringsskräck och misstänksamhet mot våra grannar i öst.
Bojkotterna ingjuter hos sina avsändare känslan av man gör något gott. Men ironin är att man behändigt nog kan framstå som en aktiv krigsmotståndare genom att inte göra någonting alls och avstå från att befatta sig med de där borta. Som Haris Agic redan påpekat i DN är det ytterst problematiskt. Nyligen kom också röster direkt från Ryssland som ber om att inte stängas ute.
Alla vi som hoppas på ett Ryssland utan Putin måste också inse att vi behöver bygga starkare relationer överlag med ryssar och det ryska samhället. Att hoppas att den ryska befolkningen ska göra sig av med Putin för att vi slutar prata, samarbeta och arbeta med dem är naivt. Att dessutom hysa en förhoppning om att de efter ett regimbyte ska återkomma till oss utan bitterhet, när vi avvisade dem under den största av kriser, är respektlöst och enfaldigt.
Ryssland är ett samhälle där majoriteten lider under ett illegitimt, korrupt och brottsligt ledarskikt. Att inte skilja på de som behöver hjälp och de som är högst ansvariga är omoraliskt.
Det bästa vi kan göra nu är att förstärka de band vi har till det ryska samhället och starta nya gemensamma projekt. Som föreslagits på engelska bör vi ersätta “boycotts” med “girlcotts”, där vi stödjer och hjälper de goda krafterna i Ryssland. Alla former av fredliga utbyten inom kulturens, forskningens och civilsamhällets sfärer behöver stärkas och uppmuntras. Regeringen borde låta Kulturrådet utlysa extra anslag för förstärkt kulturutbyte med självständiga röster i Ryssland och lärosäten bör satsa extra på att upprätthålla ryska forskarkontakter.
Att samarbeten nu stängs ner och avbryts är ett allvarligt hot mot nödvändig deeskalering av konflikten och försvagar stödet till Rysslands demokratiska utveckling. Den massiva isoleringen av det ryska samhället hjälper inte modiga ryssar som trots risken för hårda straff står upp för att stoppa kriget.
Det vi nu ser är första fasen av Kalla kriget 2.0. Om vi låter den utvecklingen fortsätta kommer vi lämna ett dystert och beklagligt arv efter oss.