2021-10-21
Giorgio Agamben, den italienske filosofen, blev med den oväntade framgången för boken “Undantagstillståndet” en ofrånkomlig tänkare under 2000-talet. Som i ett grekiskt drama har hans stjärna nu till synes dalat. Hans hårda uttalanden har frustrerat de som tidigare hyllat honom. Ironiskt nog är budskapet i hans senaste bok på svenska, “Vilken punkt har vi nått? Epidemin som politik”, detsamma som han hela tiden hävdat.
Boken visar hur hans centrala teser och resonemang ytterligare besannats de senaste 21 månaderna. Undantagstillståndet har under pandemin bokstavligen brett ut sig över alla världens stater.
Agamben menar att bevarandet av liv till varje pris har blivit politikens huvudsakliga mål. Hans begrepp “det nakna livet” pekar mot hur livet i dag blivit abstrakt och biologiskt, separerat från det sociala livet. Kriget mot terrorismen motiverades med skydd av livet, men ledde till inskränkande säkerhetsregimer.
Agambens poäng är att utvecklingen har eskalerat ytterligare under pandemin och att inskränkningarna av rättigheter och offrandet av mänskliga livsvillkor har nått nya nivåer. Dop, födelsedagar, begravningar; politiska möten, årsstämmor, demonstrationer; idrotts- och kulturaktiviteter; undervisning i skolor och högre utbildningar; möten mellan vänner, barn och vuxna. Allt detta har offrats.
Biosäkerheten är en ny form av styrande, där man inte längre har rätt till hälsa utan snarare har en skyldighet att vara frisk. Den högsta medborgerliga plikten blir då att socialt distansera sig, på bekostnad av alla andra delar av livet. Agamben går så långt som att kalla medicinen i de styrandes händer för en kultisk religion, som tagit överhanden över konkurrenterna kristendomen och kapitalismen. Denna religion tillämpar nu straff för de som inte följer dess dogmer.
Men denna medicin är inte inriktad på de som redan är sjuka. Eftersom vi alla är potentiellt asymptomatiskt sjuka hot som legitimerar inskränkningar i livets namn. Den oerhörda följsamheten till dessa inskränkningar, påpekar Agamben, går längre, påverkar fler och är mer framgångsrika än någonsin tidigare. Inte ens världskrigen ledde till de nedstängningar vi nu genomlevt. “Det nya normala” är därmed verkligen något nytt.
Men överdriver han inte? Här kommer jag att tänka på den pågående klimatkrisen. Trots de senaste månadernas besked från forskarsamhället — allt är lika allvarligt, och på flera punkter värre — verkar dessa övertydliga besked ha blygsam effekt. Samma sak drabbar Agambens budskap — hans varningar om permanent undantagstillstånd, demokratins kris, och rättigheternas sönderfall framstår som alltför övertydliga och sanna för att tas på verkligt allvar.
Så, vad om den redan ökända formuleringen Agamben levererar i boken, om ekvivalensen mellan italienska universitetslärare som 2020 accepterade distansundervisning och de som 1931 svor trohet till fascistregimen? Vissa förklarar det som ett polemiskt skämt. Men man kan också förstå det som helt konsekvent. Agamben menar att fascistregimen var en ny form för styrande och att det biosäkerhetsparadigm vi nu trätt in i är en ny styrelseform, lika värd att kritisera.
Även om vi kan tycka att liknelsen är osmaklig, bör vi då automatiskt förkasta resten av hans kritik? En överdrift underminerar inte allt någon säger. I så fall skulle vi förkasta så gott som alla i offentligheten, inklusive folkvalda politiker, myndighetsexperter, och forskare. Vi bör också påminna oss om alla seriösa akademiska jurister i dag gör jämförelser med Nazityskland när man diskuterar de nuvarande undantagsreglerna. Detta inkluderar exempelvis den norske professorn Hans-Petter Graver i boken “Pandemi og unntakstilstand : hva covid-19 sier om den norske rettsstaten” från 2020.
Hur skall vi svenskar då läsa denna bok? Sverige skiljer tydligt ut sig, främst genom att vi inte som i våra grannländer har hotat befolkningen med straff, utan litat på frivilligheten. Samtidigt vittnar den politiska enigheten kring regeringens förslag under 2020 om hur den politiska andan ändå gick i biosäkerhetens tecken. Debatten präglades mer av vem som kunde föreslå de mest radikala åtgärderna och mindre av återhållsamhet. Sverige valde en i jämförelse mildare väg och det tål att uppmärksammas snarare än förkastas.
Men, den den 1 oktober gav regeringen direktiv till en statlig utredning om möjligheten att deklarera undantagstillstånd i fredstid. Risken finns att det inte blir världen som inspireras av Sveriges exempel, utan tvärtom. I så fall skulle Agamben visa sig få rätt även här.
Tormod Otter Johansen är doktor i offentlig rätt på Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet