Vid Allhelgona (II)

2020-10-31

En bit ner på min gata bor en dam som håller ett ljus tänt året runt. Rätt över den lilla gatbiten från hennes port står ett gravljus tänt. I skogsbrynet till en kvarbliven kommunal markbit mellan lägenhetshusen brinner den lågan dag och natt. “Visst är det fint?” sa hon en eftermiddag när jag var på väg hem och mumlat fram nån fråga huruvida det var hon som skötte ljuset. Javisst, verkligen, svarade jag. Men en besvikelse blandad med förvåning rann genom mig. Sen skulle ett barn hoppa ner från en stor sten och en annan bli buren, så jag hann varken fråga eller tänka mer på det.

Läs vidare på Tillfällighetsskrivande.